Patientfall 2 - Inger
En lösning med anatomiskt formad sits

Hur länge kan en patient sitta i sin individuella sits innan en ny måste tillverkas? Det är nästan omöjligt att svara på detta, eftersom många faktorer kan spela roll. Naturlig längd- och breddtillväxt, viktförändringar, missbildningar och allmänna förändringar i muskeltonus kan alla leda till att det behövs en ny sits, eller kanske en anpassning av det befintliga. Om patienten får trycksår eller inte kan sitta i stolen under långa perioder kan det ha skett en förändring i någon av ovanstående parametrar, vilket kräver en ny bedömning av sittställningen.

För en tid sedan blev jag kontaktad eftersom Inger inte längre satt optimalt i sitsen. Vi hade gjort den till Inger tre år tidigare och det hade fungerat bra, men under de senaste månaderna hade Inger börjat glida framåt mer i stolen och hon klagade ofta och ville upp i sin säng.

När vi kom fram kunde jag se att hon hade glidit framåt i sitsen, hennes fötter hade glidit av fotstöden, nackstödet stödde bara toppen av hennes huvud och det såg inte bekvämt ut. Personalen på hemmet sa att hon hade suttit i sitsen i cirka 45 minuter och att detta hade blivit den normala bilden av Ingers sittställning. De flesta dagar satt Inger i sitsen endast en timme i taget innan hon lyftes över till sin säng eller placerades i en fåtölj utan något stöd alls.

För att få en mer korrekt bild av situationen flyttade vi Inger så att jag var säker på att hon satt helt bakåt i sätet. Till en början var hon okej, men när jag började undersöka sittställningen närmare var den fortfarande inte helt rätt. Det fanns inga tryckproblem, men personalen hade observerat en viss rodnad av huden vid svanskotan/korsbenet om hon hade suttit länge i stolen, vilket troligen berodde på att hon satt med ett mer bakåtlutande bäcken när hon rörde sig framåt. Problemet var ganska uppenbart när jag försökte testa höftledens rörlighet. Det var inte möjligt att böja vänster höft utan att bäckenet och resten av överkroppen också rörde sig, vilket tyder på att höftvinkeln i sätet var för sluten. För att vara helt säker kontrollerade jag också Gingers rörlighet medan hon låg på en brits. Här var det tydligt att något hade hänt i höftleden, som bara kunde böjas ca 70 grader innan bäckenet började röra sig med.

Personalen tyckte inte att det hade skett några förändringar i Ingers liv, vare sig när det gällde medicinering eller kost, så orsaken till problemet var troligen snarare en långsam försämring av hennes medicinska tillstånd. Jag kunde inte omedelbart anpassa stolen till Inger så att den skulle fungera optimalt igen, men vi försökte skapa en slags sned kil i sätet för att se om det hade någon effekt. Jag bad också personalen att undersöka möjligheten till sjukgymnastik för att sträcka ut musklerna runt höfterna.

Vid uppföljningsmötet tre veckor senare hade det inte blivit bättre, så jag rekommenderade att vi skulle göra en ny sits där vi kunde öppna höftvinkeln på vänster sida mer än på höger sida, så att hon inte skulle sitta i en utvändig position. Sitsen har levererats och fungerar bra och Inger har inte längre samma behov av att vara i sängen.

Jørgen Frost
Konsult och sjukgymnast